Genom åren har Mariehamns Rotaryklubb donerat fem landmärken till staden. Det ligger en intressant historia bakom varje märke som vi gärna delar med av oss här. Författare till historietexterna är rotarianen Johan Dahlman.

Det sjätte landmärket ”Ramp i skateparken” är i modernare tappning och det senaste sjunde landmärket ”Fågeltornet” visar på vårt engagemang för Östersjön.

Östersjön är ett prioriterat insatsområde inom Mariehamns Rotaryklubb. Åland ligger mitt i Östersjön och innanhavets status är därför avgörande för både människor och företag som verkar på Åland, men också för alla som besöker ö-landskapet.

Under 2022 fick Mariehamns Rotaryklubb en förfrågan av Mariehamns stad att bygga ett fågeltorn vid en av de nya våtmarker som staden anlagt vid Svibyåns mynning väster om Mariehamn. Att anlägga våtmarker och dammar är naturnära metoder som används för att rena vatten från åkrar och bosättning, vid den här våtmarken kombineras metoderna.

Våtmarken fångar upp näringsämnen året runt, men har också flera andra viktiga funktioner. Under våren är den en perfekt för gäddans lek, och även grodor och fladdermöss trivs i området som består av flera olika biotoper. Att anlägga en våtmark gynnar också fågellivet, området lockar en mångfald av både rastande och häckande fågelarter.

Fågeltornet planerades i samråd med Ålands fågelskyddsförening och möjliggör en överblick av våtmarken och det strandnära vattenområdet med dess djur- och fågelliv. Rekreation längs vandringsvägarna kombineras genom skyltar med kunskapsspridning om djuren och växterna i området. Fågeltornet rymmer en hel skolklass som på plats får lära sig om de kustnära vattnen och tillståndet för dem.

Uppförandet av fågeltornet planerades omsorgsfullt av klubbmedlemmen Erik Sundblom tillsammans med tjänstemännen inom Mariehamns stadsmiljösektor. Hela projektet koordinerades av Mathias Grunér i Rotaryklubben. Tornet kunde sedan färdigställas med ett drygt dussintal frivilliga under ett soligt veckoslut i september hösten 2022. Området har blivit ett populärt strövområde för mariehamnare och andra som bor i närområdet.

Patrik Ekblom, medlem i Mariehamns Rotary, var initiativtagare till klubbens insats.

”När jag såg att skateklubben sökte sponsorer för en ny park tyckte jag att det skulle passa oss och det av flera skäl. Mariehamns Rotaryklubb har genom åren stått bakom många landmärken i Mariehamn. Dessutom har vår klubb gjort flera drogförebyggande insatser och satsat på ungdomar, främst genom ungdomsutbytet som pågått i många år. I skateparken förenas allt detta – en ramp är ett modernt landmärke och skateparken är en drogfri plats med en bra verksamhet för ungdomar”, säger Patrik.

När han lanserade idén för styrelsen var den med på noterna och sedan vara det bara att beställa rampen från ett specialistföretag och sedermera skruva upp skylten som förkunnar att den bekostats av Mariehamns Rotaryklubb.

När föreningen SK8 Åland sökte sponsorer till skateparken skrev föreningens ordförande i lokaltidningarna;

”Unga i dag behöver meningsfulla fritidsaktiviteter, som kan utövas utomhus, som en motvikt till det stillasittande livet framför en dataskärm. Låt oss gemensamt jobba för en god sak för våra barn och ungdomar”.

Ordföranden visste redan då var det bästa stället för ett nytt skateområde skulle vara: Miramarparken i Mariehamn. Det är ett öppet och centralt läge med bra insyn. Det underlättar förebyggandet av mobbning och drogmissbruk.

Skateparken är ett fint exempel på hur Ålands Landskapsregering, Mariehamns stad och en rad sponsorer från det privata näringslivet och från föreningslivet kan samarbeta för att få till stånd olika projekt.

På Kobba Klintar fanns länge en trä-båk som revs så sent som på 1960-talet. Vid ett rotarymöte omnämnde rotarybrodern Edgar Karlsson att han hade ritningar på båken och tankens väcktes att återuppföra båken invid Sjökvarteret. Presidenten Karl-Erik Williams sa genast ja och även klubbmötet tände på idén och några svårigheter att få sponsorer var det inte. Med en finansiell garanti av Alandia-Bolagen (nämn övriga sponsorer här…) i ryggen satt rotarybröderna igång under Kaj Grundströms ledning att spika och måla sektionerna ute på Rundbergs Såg medan rotarybrodern Erik Sundblom såg till att stommen uppfördes på den tidigare helikopterplattan vid Sjöfartskvarteret som staden bredvilligt ställt till förfogande.

Den 11te november 2005 kunde Båken överlämnas till staden och står nu som ett kännspakt landmärke och påminner om stadens sjöfartsrötter.

Genom dessa fem insatser har klubben skapat en rad ”landmärken” som såväl binder ihop stadsbilden med stadens och Ålands historia som ger ett lyft åt hela stadsbilden.

I byn Övernäs fanns inte en enda lind så varifrån kommer lindarna? Jo redan i den första stadsplanen hade man ritat in såväl en nord-sydlig som en öst-västlig esplanad. Den esplanad som skulle bli den dominerande var den senare. Esplanaden kantades av Södra Esplanadgatan och Norra Esplanadgatan. Södra Esplanadgatan är numera omdöpt till ”Storagatan”.

Men lindarna var det ja. Jo i den ursprungliga ”Esplanaden” fanns inga lindar, ja inga ädla lövträd över huvudtaget. Esplanaden bestod av alkärr, björkar och tallar.

För att få ordning på Esplanaden tillsattes 1887 en ”planteringskommitté”. Inställningen var att Esplanaden skulle bevaras i ursprungligt skick och det var faktiskt inte förrän i början av 1900-talet som kommittén började plantera in lindar i snörräta rader. Något som var sisådär populärt. Men så var början gjord och staden hade halkat in på ett bananskal på det som skulle bli stadens största kännetecken jämsides med Pommern.

I samband med klubbens 50 års jubileum beslöt klubben att donera 50 lindar åt staden att pryda Västra Utfarten och året därefter kunde staden börja planteringen. De första lindarna planterades under överinseende av bl.a. rotarypresidenten Kai Uotila samt de två återstående chartermedlemmarna Nils Dahlman och Matts Dreijer.

Tyvärr har några av träden skadats och inte ersatts men i övrigt håller dessa ”Rotary-lindar” sakta på att förvandla utfarten till en lind-allé.

Landmärket ”mistklockan” har inte samma långa och spännande förhistoria som ”kvarnen” och ”flisö ankarena” men utgör även de en viktig länk i stadens historia nämligen sjöfartens historia.

Bakgrunden var att Mariehamn alltid saknat en ordentlig ”stadsklocka” som slår tiden. Från min ungdom kommer jag bra ihåg hur Marhällans klocka slog vi dimma ute till havs. Vid ett Rotarymöte råkade jag sitta bredvid Lotschefen Edgar Karlsson och frågade honom om man inte skulle kunna montera ned Marhällsklockan.

Edgar tände på alla cylindrar och lovade ta upp det med lotsverket. Och det tog inte långt på innan han kunde berätta att Marhällsklockan ville lotsverket ha kvar på fyren, för den var så kännspak, men att det fanns en likadan på Ledskär dvs invid sundet som leder in till Föglöfjärden. Klubbens presidium och likaså veckomöte var positiva till tanken och broder Tor Eriksson, som var VD för Lunmek, åtog sig att iordningsställa klockan.

Vid kontakt med stadsarkitekten fick klubben honom med på tanken och han lovade på stående fot rita ett träfundament för klockan.

Den 9nde juni 1995 kunde klubben överräcka mistklockan till Mariehamns stad. Klockan är ett anslående riktmärke på stadens torg och slår dagligen 8 glas kl 12.00.

För den som inte har klart för sig det här med ”att slå glas” kan nämnas att det hänger ihop med sjövakten, som alltså är 4 timmar och glas slår man varje halvtimme. Vakterna börjar kl. 00 och halv ett slår man ett glas. Kl. två slår man två glas osv. Det betyder att kl. 12 slår man alltså åtta glas.

Mariehamn grundades som bekant med kejserligt dekret den 21st februari 1861. Marken i den fattiga byn Övernäs exproprierades helt sonika. Övernäs bestod av fyra fattiga små hemman vilka kan följas tillbaka åtminstone till 1600-talet.

Under Stora Ofreden brändes byn ned. All bebyggelse 1861 var alltså uppförd efter 1721. Hela byns mantal uppgick till 1 7/8 dvs knappt två ”normala hemman” och åkerarealen till 15 ha dvs inte ens 4 ha per gård. Inte mycket att leva på. Själva byn befanns på det vi nu kallar Stadshusbacken. Fyra gårdar, gamla och förfallna, omålade, grå och dystra. Men det fanns en väderkvarn. Mossbelupen och fallfärdig. Den stod där stadsdelen ”Kvarnberget” nu är.

Nå likt mycket annat i staden fick den gamla kvarnen ganska snart skatta åt förgängelsen och glömdes snart bort. Och så skulle det väl ha förblivit om det inte var för Mariehamns Rotary.
Klubben grundades 1947 på initiativ av apotekare Fjalar Grönberg och dess 23 chartermedlemmar var från starten djupt engagerade i stadens handel och vandel. 1962 firade alltså klubben 15 års jubileum samtidigt som staden firade 100 års jubileum. Jag kommer väl ihåg båda händelserna. Att klubben började diskutera en insats som skulle märkas är inte att förundras över. Vem som var pappa till kvarnidén vet jag inte men min far var nog en av dem. Han utsågs för övrigt till kommittéordförande.

Själva kvarnen var ursprungligen uppförd i Hammarudda på 1700-talet och senare flyttad till Södersunda. Rotarybröderna ordnade talka och plockade ner kvarnen. Något som på den tiden väckte rätt mycket uppmärksamhet. Sedan forslade man den på lastbil till staden och om jag inte missminner mig så stod jag på lastbilsflaket. Eftersom det egentliga kvarnberget nu var bebyggt med stadshus och annat anvisade staden ett annat berg – Krokviksberget.

Den 31 maj 1963 överlämnade kommittén kvarnen till rotaryklubben som sedan gav kvarnen vidare till staden. Den 3 augusti fick klubben följande skrivelse från staden:

”För det förtroende Mariehamns Rotaryklubb visat Mariehamns stad genom att i stadens ägo och vård överlåta den från Jomala Södersunda förvärvade väderkvarnen som genom Rotaryklubbens medlemmars personliga insatser så gediget restaurerats och iståndsatts, får stadsstyrelsen härmed framföra Mariehamns stads varma tack. Kvarnen utgör en av de mest utpräglade symbolerna för den materiella odling och det åländska samhället varur staden härleder sitt ursprung, och kommer att intaga en framträdande plats bland stadens kulturklenoder.”

Stora Nordiska Kriget bröt ut vintern 1700. Året före hade Ryssland, Sachsen/Polen och Danmark ingått ett anfallsförbund mot Sverige med sin regent den blott 18-årige Karl XII.

Sverige var till ytan Europas näst största land och Östersjön var ett svenskt innanhav. Men landet var glest befolkat blott 2,5-3 miljoner och fattigt. Mot sig hade man Rysslands 10 – 15 miljoner, Sachsens 2,5 miljoner och Danmarks 1 miljon. Men situationen var ingalunda hopplös. Statsfinanserna var i ordning. Hela landet var i stort ett enda härläger inte olikt dagens Nord-Korea och den svenska flottan behärskade Östersjön.

Kriget inleddes även lysande för Sverige. Den svenska flottan, besående av 38 linjeskepp och 8 fregatter med sammanlagt 2.700 kanoner, skeppade över den svenska armen understödd av den engelska flottan till Själland och danskarna tvingades ingå fred utan att ett skott avlossats i augusti.

Samma månad kom den ryska krigsförklaringen och ryssarna bröt in i Estland och började belägra Narva. I september skeppades 6.000 man ut från Karlshamn och den 6 oktober landsteg armen och Karl XII i Pernau. Tillsammans med snart sagt allt tillgängligt krigsfolk från Finland mönstrade armén nu 11.000 man. Mot sig hade man 33.000 ryssar som grävt ner sig i starka befästningar.

Kl. 6.00 den 20 november inledde svenskarna anfallet i mörker och full snöstorm. 8 timmar senare kapitulerade ryssarna och svenskarna hade vunnit sin största militära framgång någonsin.

I ställer för att slutligt besegra ryssarna vände Karl XII söderut och förirrade sig in i Polen. Efter åtskilliga segrar och ändlösa marscher gick den svenska armen under vid Poltava 1709.

Och vad har det med Rotary att göra? Jo, medan svenskarna var upptagna med Polens affärer hade ryssarna passat på och ockuperat Ingermanland, Estland, Livland och Finland. Det svenska Östersjöväldet hade fallit och skulle aldrig mer återuppstå. Peter den Store hade inte bara grundat St Petersburg utan byggt upp en imponerande flotta av galärer med vilken man förhärjade och brände inte bara Åland utan även Roslagen, Österbotten och Västerbotten.

Den svenska flottan hade förfallit till följd av resursbrist och kunde inte stoppa ryssarnas framfart. 1720 samlade ryssarna en stor galärflotta på Föglöfjärden under Flisöbergen och förberedde en attack mot Stockholm. En svensk eskader på 11 linjeskepp och 9 fregatter snabbutrustades och sändes mot Ledsund. Eskaderns befälhavare Wachtmeister vågade sig inte in i den åländska skärgården utan sände först kommendören Erik Siöblad att rekognosera medan eskadern låg förankrad utanför Kapellskär.

Siöblad ankrade upp på Rödhamnsfjärden och sände bud till Wachtmeister att de siktat ryska galärer. Wachtmeister sände då Siöblads äldre bror Carl att hämta hem de svenska skeppen.

Väl framme upptäckte man dock en betydande anhopning galärer inne på Föglöfjärden och beslöt att gå till angrepp med ett linjeskepp samt fyra fregatter. Med spelande kanoner och för fulla segel drar man rakt in i fiende flottan och åstadkommer en fruktansvärd förödelse. Dessvärre går samtliga fregatter på grund och kapas av ryssarna. Linjeskeppet Pommern manövreras fantastiskt skickligt på den trånga fjärden. Man brassar fullt back och kastar ett ankare och får fartyget att vrida sig 180 grader. Snabbt kapar man ankartrossen och seglar ut på rum sjö.

Stockholm är räddat och hjältedådet faller i glömska i nära 250 år tills några amatördykare hittar ankaret i början av 1960-talet. Rotarybroder Klas Eklund tog initiativ till att klubben skulle engagera sig och bärga ankaret. Sagt och gjort man fann ytterligare två ankaren som samtliga bärgades. Och med likaså hjälp av rotarybrodern och landskapsarkeologen Matts Dreijer kunde ankarena konserveras och den 27 maj 1966 överlämnades de till Mariehamns stad och vem mottog dem om inte min far då i egenskap av fullmäktigeordförande.

1982, alltså 18 år senare, anhöll Föglö kommun att ankarena skulle föras till Föglö. Landskapsstyrelsen överförde ärendet till klubben som kunde meddelada att Mariehamns stad erhållit nämnda ankare i form av en deponering av klubben, mot att staden utsåg en lämplig plats för dem och handhade vårdnaden av desamma.