Bengt Ekman har fyllt 68 och är nu officiellt pensionär. Det innebär inte att han helt och hållet tänker lämna arbetslivet. Hans chef Kennet Svanbäck säger att han gör ett försök att pensionera Bengt.

Åtminstone ett tag framöver ska han jobba med olika projekt, i princip samma saker han hittills gjort men med en kortare arbetsvecka.

Ända sedan han efter studier i Åbo återvände till hemstaden Jakobstad och familjeföretaget Ekmans Bussar har han varit branschen trogen. Omväxlande arbetsuppgifter med allt från administration till verkstadsarbete har gjort att han trivts väldigt bra, så bra att han valde att fortsätta som anställd när Ekmans Bussar köptes upp av Ingves-Svanbäck i februari 2020.

– Vi kom överens om att jag skulle vara självgående och utforma mitt eget arbete. Det var nog en viss utmaning att bli anställd och skapa en bild av vad jag skulle göra.

Han säger att grundarna av Ekmans bussar aldrig förväntade sig att deras barn skulle fortsätta i företaget, men det fanns gott om jobb och han har tyckt om att arbeta som parhäst med sin bror Sture som är en kvällsmänniska.

Det har hänt mycket under Ekmans tid i bussbranschen.

Andra generationen Ekman, Bengt och hans bror Sture samt deras kusin Gunilla Andersson tog efter långt övervägande beslutet att sälja familjeföretaget till sin forna konkurrent. En avgörande orsak var osäkerheten kring framtidens drivlina för bussarna. Ägarna visste att det skulle krävas stora investeringar inom en relativt snar framtid.

– Det var inget lätt beslut men vi insåg ju att tiden var mogen. Vi skulle inte ha sålt två generationers verk om vi inte varit övertygade om att köparen vill fortsätta utvecklingen, säger han.

I och med affären gick Ekmans anställda över till köparen, så även Bengt Ekman.

– Det kändes väldigt bra att komma till ett större företag och en för mig ny organisation med många nya arbetskamrater. Att vara en del av en större helhet ger också bekräftelse på att man kan sitt jobb. I ett familjeföretag rullar det ofta på utan att man reflekterar så mycket över vad man själv eller de andra gör.

En sak som han jobbat med de senaste åren är digitalisering av betalningssystemen i bussarna. Han gillar utmaningar och menar att även om han inte är någon expert på digitalisering så uppvägs det av att han vet hur chaufförerna jobbar eftersom han kört en hel del själv.

– En annan sak som varit väldigt roligt att få vara med om är utvecklingen av Vippari. Jag var ju med från början när systemet med beställningstrafik byggdes upp i Jakobstad och nu är min dröm om att beställningscentralen ska finnas hos bussbolaget förverkligad.

Han tillägger att det ännu finns mycket att göra i Vipparitrafiken, stödsystemet borde förbättras så att fler bilar kunde sättas in i trafiken under de mest intensiva timmarna.

– Nu måste vår beställningscentral ofta säga att det inte går att få en Vippari på en önskad tid speciellt på morgnar och eftermiddagar. Är kunderna flexibla med tider brukar det ändå ordna sig, men helt klart är efterfrågan större än utbudet. Samhället förväntar sig att de äldre ska bo hemma länge, och då borde de också ha möjlighet att själva uträtta ärenden på tider som passar dem. Vipparis största kundgrupp är ju just äldre personer som bor hemma.

Även om Bengt Ekman gillar sitt jobb så uppskattar han att vara ledig ibland.

Politik och samhällsfrågor har alltid intresserat honom och han har haft en rad kommunalpolitiska uppdrag, bland annat har han suttit i stadsstyrelsen och i fullmäktige. Intresset vaknade när han gick med i Svensk Ungdom på 1970-talet.

– Jag fick en plats i stadsstyrelsen innan jag var invald i fullmäktige. Det var en intressant tid, men när vi sålde firman och jag blev anställd hade jag bestämt mig för att avsluta alla politiska uppdrag.

Men hur var det egentligen med smygandet om nätterna?

När Bengt Ekman fyllde 50 hade han tänkt avslöja en hemlighet, av olika orsaker valde han att hålla på den, ända fram tills nu. Troligen var det för att han inte riktigt ville avsluta Lykttomtens verksamhet.

Nu är det alltså sagt, det var Bengt Ekman som tillverkade och distribuerade islyktor till ett antal utvalda personer varje år kring jultiden. Idén fick han redan i advent 1986.

– Min tanke med islyktorna var att glädja mottagarna. Att jag gjorde det lite i smyg utan att avslöja mig var en del av grejen. Man rycker väl inte skägget av tomten som kommer med klappar heller. För mig handlade det om glädje och lite julmystik.

I många år förde han ut islyktor till personer som han tyckte hade gjort någonting bra under året. Vissa år blev det närmare 30 personer som fick en lykta. Dessutom skickade Lykttomten julkort där han önskade god helg åt mottagaren.

Även en välment gest som en fin islykta med en god helg-hälsning levererad till gården kan väcka ilska hos några. 2001 krävde ett par som fått en islykta att Lykttomten måste avslöjas eftersom det är obehagligt att folk smyger omkring på deras gårdar. En person som fick en lykta tyckte att det var ett så otrevligt tilltag att hen diskuterade saken med polisen.

I JT spekulerade Jakob med ögat och örat, med benäget bistånd av Ulf Överfors, kring vem Lykttomten kunde vara. Han meddelade till och med tidningshuset adress i hopp om att få en lykta följande år.

Lykttomten svarade på insändare från de arga mottagarna och förklarade att lyktorna verkligen inte vara illa menta, tvärtom var de gjorda med glädje i hopp om att även sprida glädje bland mottagarna.

Det blev inget avslöjande av tomten i samband med 50-årsintervjun men reportern (samma person som nu gör pensionärsintervjun) fick se Bengt Ekmans mapp med noggrann dokumentation över alla mottagare av tomtelyktorna. Det var en ansenlig samling namn och Lykttomtens hemlighet har bevarats av en liten skara medhjälpare och förbundna.

– Jag är väldigt tacksam för all hjälp jag fick när lyktorna skulle distribueras, ensam skulle jag inte ha klarat det.

Lyktomtarnas intresseorganisation har också på insändarplats i lokaltidningarna vädjat om journalisterna ska glömma sitt tomtescoop och i stället likt Maria ta allt detta till sitt hjärta och begrunda det.

– De flesta blev nog glada för lyktan men det fanns några som absolut krävde att tomten måste träda fram.

Lykttomten är alltså avslöjad och verksamheten har så att säga legat på is några år. Övervakningskameror och lampor som tänds vid rörelse försvårade tomtens uppdrag. Men man vet ju aldrig om traditionen förs vidare i någon form, av Lykttomten själv eller någon som vill ta över.

Att dansa är Bengt Ekmans passion. En plan för sommaren är att upptäcka nya dansställen runt om i landet. Den enda haken i detta är att danserna pågår under sena kvällar, och det kan vara lite jobbigt för en extremt morgonpigg person. Men han tillägger att det ju går bra att ta en liten paus under dagen, det brukar han göra på helgerna numera.

Sommarstugan, skidåkning, cykling och att paddla havskajak och spela padel hör också till fritidsaktiviteterna. Och nu när han får mer tid är planen att röja upp bland papper och prylar.

– Det kallas ju döstäda. Det ska jag ta itu med småningom, det har lagrats en hel del under åren då jag jobbat som mest.

Till Bengts familj hör tre vuxna barn och ett barnbarn.

Och 16-åriga katten Blondie.

För Bengt Ekman hör ett antal bussturer också till arbetsveckan vid sidan av de administrativa uppgifterna. Som chaufför önskar han mer vänlighet i trafiken, och att folk skulle använda blinkers på rätt sätt.

– Det fanns en slogan som kanske lanserades av det som då hette Trafikverket, på finska löd den ”yhteispelillä se sujuu” (det fungerar med samarbete) och det är ju något som gäller ännu i dag.

Ett av hans favoritcitat kommer från den amerikanska kolumnisten Bill Vaughan: ”Det är mänskligt att fela. För att göra riktigt stora fel krävs en dator.”